Ditt autentiska jag – vem är det som lyssnar till dina tankar?
Vi använder ofta uttryck som att ”jag tänker”, ”jag känner” eller ”jag är orolig”, och under en vanlig dag rör sig tusentals tankar genom vårt medvetande. De kommenterar det som händer omkring oss, analyserar sådant som redan har hänt och försöker förutse det som ännu inte har inträffat. Ibland är tankarna lugna och harmoniska, medan de vid andra tillfällen kan vara intensiva, motsägelsefulla och nästan omöjliga att stänga av. Mitt i allt detta finns emellertid en intressant fråga som vi kanske alltför sällan ställer oss: Om du kan höra dina tankar, vem är det då som lyssnar?
Den frågan kan öppna dörren till en djupare förståelse av vilka vi egentligen är. Kanske finns vårt autentiska jag inte i varje tanke som uppstår inom oss, utan snarare i den stilla närvaro som kan betrakta tankarna utan att automatiskt identifiera sig med dem. Vi är vana vid att uppfatta våra tankar som en självklar del av vår identitet, men när vi börjar observera dem upptäcker vi att tankarna hela tiden förändras medan något inom oss tycks finnas kvar och bevittna förändringen.
Tankarna är en del av oss, men de är inte hela vår identitet
En tanke kan säga att du inte kommer att klara någonting, medan en annan tanke några timmar senare säger att allting förmodligen kommer att ordna sig. Nästa dag kanske du ser situationen på ett helt annat sätt. Om varje tanke verkligen representerade vårt sanna jag skulle vår identitet förändras gång på gång under en enda dag. Våra tankar påverkas av tidigare erfarenheter, relationer, rädslor, förväntningar, minnen och det som händer omkring oss, vilket innebär att de inte alltid behöver vara en sann beskrivning av vilka vi innerst inne är.
Det fascinerande är att vi faktiskt kan observera våra egna tankar. Vi kan upptäcka att vi känner rädsla utan att behöva identifiera hela vår person med rädslan, och vi kan lägga märke till en negativ tanke och konstatera att den återigen har dykt upp. I samma ögonblick som vi gör detta uppstår ett litet avstånd mellan själva tanken och den del av oss som observerar den. Kanske är det just i detta mellanrum som vi börjar närma oss vårt autentiska jag.
Vem är den som lyssnar?
Om du någon gång sätter dig helt stilla och bara observerar det som händer inom dig kommer du snart att upptäcka hur tankarna tycks komma av sig själva. En tanke dyker upp, följs av en annan, och plötsligt kanske ett gammalt minne visar sig innan tankarna går vidare till morgondagens planer, en oro inför framtiden eller någonting så vardagligt som vad du ska äta senare under dagen. Du behöver inte försöka stoppa dessa tankar, utan kan istället låta dem komma och gå samtidigt som du betraktar dem.
Efter en stund kan du ställa dig frågan: Vem är det egentligen som märker att jag tänker? Det behöver inte finnas något intellektuellt svar på frågan, eftersom själva frågan kanske är viktigare än svaret. Bakom alla berättelser om vilka vi tror att vi är finns upplevelsen av att helt enkelt vara närvarande. Det finns något inom oss som uppmärksammar tankarna när de kommer och som fortfarande finns kvar när de försvinner.
Vi bygger en identitet genom livet
Redan under barndomen börjar vi skapa en bild av vilka vi är genom det vi upplever och genom det andra människor berättar för oss. Vi lär oss vad vi anses vara bra eller dåliga på, hur vi förväntas bete oss och vad omgivningen betraktar som viktigt. Under resten av livet fortsätter vi sedan att lägga nya lager ovanpå denna identitet genom utbildning, arbete, relationer, framgångar, motgångar och de olika roller vi får.
Vi beskriver oss själva som förälder, partner, vän, yrkesperson, framgångsrik, misslyckad, stark eller svag, men allt detta beskriver egentligen olika delar av vår livserfarenhet. Roller kan förändras och försvinna, samtidigt som den grundläggande upplevelsen av att vara den som upplever livet finns kvar. Därför kan det vara intressant att ibland ställa frågan: Vem är jag när jag inte längre behöver förklara vem jag är?
När vi börjar undersöka den frågan kan vi upptäcka hur mycket av vår identitet som egentligen består av sådant vi har samlat på oss genom livet. Vissa delar har vi själva valt, medan andra delar har skapats genom omgivningens förväntningar eller genom erfarenheter som format vår självbild. Att söka sitt autentiska jag behöver därför inte handla om att skapa en ny och bättre version av sig själv, utan kanske snarare om att långsamt upptäcka vad som finns kvar när det som inte längre känns sant får falla bort.
Det autentiska jaget behöver inte bevisa någonting
En stor del av vår energi kan gå åt till att försöka upprätthålla den bild vi har skapat av oss själva. Vi vill bli förstådda, accepterade och bekräftade, samtidigt som vi jämför oss med andra och ibland försöker leva upp till förväntningar som egentligen aldrig varit våra egna.
Det autentiska jaget behöver däremot inte ständigt försvaras eller bevisas. När vi kommer närmare denna plats inom oss kan behovet av ständig bekräftelse gradvis minska, samtidigt som vi tydligare börjar känna vad som faktiskt stämmer överens med oss själva. Tankarna försvinner inte, men de kan få återgå till att vara verktyg som hjälper oss att förstå och navigera livet istället för att automatiskt bestämma vilka vi är.
Stillheten bakom tankarna
Det finns ögonblick i livet då tankarna för en stund blir tystare. Det kan hända när vi ser solen gå ner över havet, sitter framför en eld, lyssnar på musik, befinner oss i naturen, mediterar eller bara sitter stilla utan att känna något behov av att prestera. Under sådana stunder kan vi plötsligt uppleva en djup närvaro där vi inte längre analyserar varje sekund av det som händer.
Det intressanta är att vi fortfarande finns kvar när tankarna blir tysta. Vi försvinner inte bara för att den inre kommentatorn för några ögonblick slutar prata. Kanske är det till och med så att vi under dessa stunder kommer närmare något ursprungligt inom oss, eftersom det mentala bruset inte längre står mellan oss och den direkta upplevelsen av livet.
Att lyssna istället för att automatiskt följa
Att leva mer autentiskt innebär inte att vi ska sluta tänka eller följa varje känsla och impuls som uppstår inom oss. Det handlar snarare om att utveckla förmågan att observera vad som händer innan vi reagerar. När en rädsla, tanke eller gammal berättelse dyker upp kan vi försöka se den för vad den är och fråga oss om den verkligen representerar den väg vi vill gå eller om den kommer från gamla erfarenheter, vanor och rädslor.
I detta lilla mellanrum mellan tanke och handling uppstår en möjlighet till medvetenhet och val. Istället för att automatiskt låta varje tanke bestämma riktningen kan vi lyssna djupare och försöka känna vad som faktiskt stämmer överens med den vi innerst inne är.
Kanske handlar livet om att minnas vilka vi är
Vi ägnar ofta stora delar av livet åt att försöka bli någonting annat än det vi redan är. Vi vill bli starkare, klokare, mer framgångsrika, mer uppskattade eller mer accepterade, och någonstans längs vägen kan vi börja tro att vårt värde ligger i den person vi lyckas skapa.
Men kanske handlar en del av vår inre resa istället om att skala bort. Vi kan gradvis släppa gamla föreställningar, andras förväntningar, rädslor och roller som vi vuxit ur, inte för att skapa ytterligare en identitet utan för att komma närmare den som hela tiden har funnits där bakom allt annat.
Kanske är vårt autentiska jag därför inte den högsta eller mest påträngande rösten inom oss. Kanske är det istället den stilla närvaro som hör alla dessa röster, ser tankarna komma och gå och upplever livet bakom alla våra berättelser om livet.
Är du osäker vad du behöver?
Nästa gång du sitter i stillhet och märker hur en tanke uppstår behöver du därför inte omedelbart följa den. Du kan istället stanna kvar en stund, observera tanken och fråga dig själv: Vem är det som hör den här tanken?
Kanske kommer inget svar i form av ord, och kanske behövs inget sådant svar heller. För kanske finns svaret redan där, i själva närvaron som hör frågan.
Kommentarer